Samira Englund

Naturen som motiv i konsten är nästan lika gammalt som konsten själv. Kanske är det inte så underligt. Naturen finns hela tiden omkring oss. Den tjusar oss med sin skönhet, den skrämmer oss, den fungerar som projektionsyta för våra drömmar, farhågor och önskningar. Och när vi inte lever med naturen i vår närhet saknar vi den. Samtidigt drar vi oss inte för att utnyttja naturen på de mest brutala sätt. För första gången i historien har människan av idag redskap till sitt förfogade med vilka hon kan utplåna både sin egen art och andra arter.

Samira Englunds måleri uppstår i gränsområdet mellan naturen och de kulturellt betingade system vi använder för att beskriva – och behärska – den. Ty något neutralt och sakligt beskrivande finns inte i hennes bilder. Hon vet att varje beskrivning också är en form av maktutövning, formuleringen av en utsaga med krav på att vara sann. Eftersom sanningen alltid är exkluderande kan vi inte undvika att göra våld på verkligheten.

Innan Samira Englund valde konstnärsbanan arbetade hon som biolog. Det gör henne väl förtrogen med vetenskapens sätt att lagbinda naturfenomenen genom att bryta ned dem i sina minsta beståndsdelar, som sedan kan klassificeras och systematiseras. Konstnären och naturforskaren kan mycket väl starta från samma utgångspunkt, men deras metodik skiljer sig åt. Där forskaren delar upp och rutar in sätter konstnären samman små bitar till större helheter.

I Samira Englunds måleri är dessa helheter fyllda av konflikter och dynamik. Ofta låter hon naturen kliva in i människans rum i form av stora bilder eller som utsikten från ett panoramafönster. Stundtals är det till och med svårt att avgöra om det är en bild i bilden eller ett fönster vi betraktar.
Fångad som motiv i en bild eller som ett synintryck kan naturupplevelsen verka rofylld, och den tilltalar vårt sinne för skönhet. Men skönheten är bedräglig. I det stora formatet blir även bilden av naturen smått skrämmande. Vad som kunde vara vårt hem förvandlas till en oändlighet vi kan gå vilse i. Ibland är det inte ens tydligt vilken slags omvärld som befinner sig på andra sidan de draperier och immiga fönster som utgör gränsen mellan våra rum och tillvaron utanför husets väggar. Vi anar konturer av berg och vägar, men de tonar lika hastigt bort i ett töcken. Kanske är de inte ens verkliga, utan födda ur vårt innersta, mentala rum.

De människor som befolkar målningarnas rum och inredningsdetaljerna som omger dem är svåra att placera i tiden. De pendlar mellan att vara vardagligt 50-tal och retrotrendigt 00-tal. Personerna tycks sysselsatta med något viktigt, men de söker inte vårt sällskap. Tvärtom vänder de sig bort, skyr vår blick. Det är inte meningen att vi skall identifiera oss med dem eller med deras livssituationer. I stället bjuds vi in att spegla oss i deras tillvaro för att kanske till sist upptäcka oss själva. Rummen i Samira Englunds bilder fungerar som ett slags omvända teaterscener, där skådespelarna agerar inåt i stället för utåt. Det vilar en smått obehaglig tystnad över scenen, men det är en tystnad som pockar på att fyllas med ord och mening.

ANDERS OLOFSSON
Konstkritiker

Utbildning

Separatutställningar

Grupputställningar

Representerad

Stipendier

Uppdrag